Skrivkramp och rädslor

Midsommar kom och gick…utan midsommarstång… och familjesammankomst…

Vi försökte göra det bästa av dagen och åkte på förmiddagen till SIA glass i Slöinge.

Wow vad mycket glass!

Måste faktiskt erkänna att jag fuskade lite på min viktresa och provsmakade citron/ingefära glass – mums!

Eftermiddagen avlöpte med traditionellt midsommarbord, jordgubbstårta och senare grillning på kvällen.

Hur var din midsommar?

Plötsligt fick jag skrivkramp!

 

Eller, egentligen inte… men att skriva allt ifrån sitt hjärta kan irritera mer än det gör gott.

Jag har märkt att mina inlägg blir mer och mer ”politiska”..

Inte i den bemärkelsen att jag skriver det politiskt färgat, men att mina inlägg inte är särskilt positiva. Och det är faktiskt något jag inte gillar…

Så då börjar den lilla hjärnan att säga ifrån: Gunilla – du måste skriva positiva inlägg!

Och där kom skrivkrampen, som ett brev på posten!

Det blev bara stopp! Jag kan inte! Jag kan inte skriva om det inte resonerar med mig…

Så denna vecka blev det inte mycket skrivet…

Varför blir det så?

 

Skrivandet har samtidigt varit som ett terapi arbete, ett sätt att skriva av sig… alla positiva och negativa känslor som florerar omkring i dessa virus tider…

Jag har aldrig i hela mitt liv, lärt mig så mycket som jag har gjort dessa senaste 4 månader… Men samtidigt ser jag hur hela världen rasar samman, åtminstone om man ska tro på vad nyheterna säger.

Då är det klart att man vill skriva om något positivt, för att balansera det media brummar ut.. eller? Det var där skrivkrampen tog fäste, ska jag verkligen skriva om allt?

Men någonstans tror jag ändå att vi alla behöver slå i botten för att orka resa oss upp!

Har du slått i botten än? Eller har du vänt, och är på väg upp?

Min inre resa är inte över än…

 

Jag har många gånger slått i botten, och under denna vecka som gått, gjorde jag det igen…

Efter att ha krigat i flera månader för att få träffa lilla mamma utomhus, enligt folkhälsomyndigheternas rekommendationer och regeringens förbud. Dvs. att träffas utomhus på 1,5 meters avstånd.

Har jag nu funnit mig helt besegrad… Luften gick liksom ur mig, när det hela slutade mycket traumatiskt i onsdags, både för mig och mamma. Skrivkrampen ville inte att jag skulle skriva det jag idag skriver.

Min lilla mamma mår inte bra av att inte få träffa oss, och (som jag har skrivit om tidigare) har otäcka minnen från kriget. Minnen som hon återupplever varje dag för att hon inte får träffa sin familj…

Återigen ställer jag mig frågan: VARFÖR är det så VIKTIGT att hålla 98 åringar inspärrade UTAN att få träffa sin familj? Vad är det som säger att hon inte blir smittad ändå?

Nu kan du säkert tänka att jag är väldigt ansvarslös och egocentrisk som propsar på att träffa min lilla mor utomhus, med tanke på smittspridningen… Men, min mamma ser 10% på ett öga och hon hör endast om du står inom 2 meter och pratar med henne. Dvs. ett telefonsamtal funkar inte så bra. Hon orkar heller inte hålla i telefonen längre än 5 min, vilket gör att det blir bara ”kallprat”.

Flera (eller snarare de flesta) boenden runt om i landet har fått in smittan, och det utan att familjemedlemmar har smittat de. 100% av de som får smittan dör, och då helt utan medicinsk vård… man ger de palliativ vård direkt… Varför?

Idag är det i Sverige 89% över 70år som har dött i detta virus (källa SVT)… och de flesta av de 89% har inte varit på sjukhus, utan får morfin direkt i palliativt syfte…

När botten är nådd, är det dags att klättra upp!

 

I onsdags och torsdags var jag helt förtvivlad. Det kändes som att det är lika bra att ge upp, och låta mamma leva sitt liv (som inte är långt kvar..) och att jag lever mitt liv. En surrealistisk tanke, men mitt liv är mitt ansvar… hennes liv är hennes ansvar… fast inom mig skirker det att det inte är så.

Så, hur löser man ett problem genom attraktionslagen?

Jo, genom att ställa sig följande frågor:

Vad är det värsta som kan hända? (Hon kan dö utan att ha fått träffa oss igen.)

Kan jag göra något åt det? (Försökt i flera månader utan någon som helst förståelse från kommunen)

Kan jag ändra min verklighet? (Borde jag kunna göra…)

Så i fredags fick jag tips från en god vän att läsa om Samtal med Gud, bok tre, kapitel 6. (länken är på engelska)

Jag fick ett inre lugn och en styrka, vilket gör att jag nu kan ordna upp situationen på ett annat sätt.

Skrivkrampen har fått ge vika…

Varför reagerar vi som vi gör?

 

I de flesta fall när vi träter eller hänvisar till paragrafer och lagar gör vi det utifrån rädsla.

Denna vår har rädslan överöst oss i alla former, var rädd för viruset – DU KAN DÖ, eller var rädd för viruset – DU KAN SMITTA DE GAMLA, SÅ DE DÖR.

En vår i rädsla, som nu övergår till en sommar i rädsla…

Det finns bara ett sätt att bota detta vansinne, som florerar runt omkring oss och det är: STÄNG AV NYHETERNA!

För om du inte visste vad nyheterna säger, skulle du då vara rädd?

Eller om du tänker på att av de som har dött, är det 4% som är under 60 år! (källa SVT). Behöver du då vara rädd?

Hitta tillbaka till ditt inre lugn… för ur rädslan kommer ingenting som är gott… det kommer bara osämja.

Varför inte börja meditera? Här nedan är en bra mediation från Deepak Chopra ?

 

 

Tack för att du har läst mina insikter idag, fler följer!

 

Gunilla

den problemlösande och kreativa designern/företagaren på DesignWerket

Psst! Vill du veta mer om attraktionslagen kan du ladda ner ett gratis kapitel av min handbok >> HÄR

 

3 thoughts on “Skrivkramp och rädslor

  1. Allt måste inte vara så positivt ???Jag gillar att få lite att fundera på när jag läst någons blogg ? så fortsätt du . Misstänker att det är din affär Liselotte H min vän skulle ta med mig till en dag .
    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.